Agorafobi, vad är det? – allt du behöver veta om agorafobi

Agorafobi, vad är det?

 Ungefär hälften av alla människor som lider av ångestsyndrom såsom panikångest drabbas också av så kallad agorafobi.

Namnet agorafobi har sitt ursprung i grekiskans ”Agora” som betyder ”torg”. Fobin kallas också ofta i folkmun för torgskräck. Med grekiskans ”torg” menas inte en stor öde plats, utan en marknadsplats full med folk och en intensiv handel, ungefär som på dagens stormarknader.

Den som lider av agorafobi är rädd för att lämna tryggheten i sitt hem och utsätta sig för situationer som är svåra att ta sig ur ifall paniken plötsligt skulle komma. De tycker inte om folksamlingar och ställen där det kan vara trångt. En agorafobier skulle inte klara många minuter på Ullared.  Agorafobi kan även uppstå på stora öppna platser.

Många agorafobiker är rädda för att åka buss, tunnelbana, spårvagn, tåg, båt och flygplan. Agorafobier vill veta att de snabbt kan ta sig bort från en jobbig situation om det skulle behövas och det är ju lite svårt om man sitter på ett flygplan uppe i luften.  Det är också vanligt att agorafobiker känner stor rädsla för att åka hiss, gå genom tunnlar, över broar och på motorvägar. En del agorafobiker känner sig exempelvis trygga om de har sin bil parkerad i närheten. Då vet de att de har en snabb flyktväg om det skulle behövas.

agorafobi
agorafobi

Agorafobi startar oftast med en isolerad attack av panikångest.  Varför panikattacken uppstår är egentligen oväsentligt. Det som händer är att personen plötsligt får olika fysiska och psykiska symtom till synes utan anledning.

  • Det ”svartnar” för ögonen
  • Overklighetskänslor
  • Svettningar
  • Hjärtklappning
  • Illamående
  • Koncentrationssvårigheter

Dessa känslor upplevs så olustiga att personen i fråga snart blir rädd för att drabbas av dem igen. Man blir rädd för sin egen rädsla. Agorafobi som ofta startar redan i tonårsåldern eller i början av vuxenlivet drabbar ingen särskild grupp av människor i allmänhet. Agorafobi orsakas, precis som de andra ångeststörningarna, förmodligen av en kombination av sårbarhet och stress. Kanske har den drabbade en ärftlig känslomässig känslighet som i kombination med yttre och inre stress utlöser ångestkänslorna.

Är agorafobi ärftligt

Exakt hur stor del som orsakas av ärftlighet vet man inte riktigt. Kvinnor drabbas dock oftare än män av ångest ovh agorafobi. När dessa ångestattacker har uppstått ett par gånger börjar personen i fråga så klart att försöka lista ut vad som orsakar dem. Allt personen vill är ju att undvika att bli rädd. Då är det lätt att dar slutsatsen att en speciell plats förknippas med de starkt olustiga känslorna. För att förhindra att symptomen återkommer börjar personen undvika den plats där ångestattacken inträffade.

Precis som ett barn lär sig att inte ta på en varm spisplatta för att det gör ont. Detta flykt beteende är väldigt effektivt på kort sikt. Jag går inte till matafären för då blir jag rädd. På lite längre sikt kommer en känsla av olustighet att dyka upp bara personen tänker på platsen där ångestattacken uppstod. ”Hjälp! Tänk om jag måste köpa mat!”  Hjärnan har en förmåga att generalisera som är till stor nytta i många fall men till nackdel här.

Undvik spisen, den är varm. Undvik även strykjärnet och det levande ljuset av samma anledning. De är varma, du kan bränna dig. För en agorafobiker blir denna generalisering i stället: Undvik matbutiken, där blir du rädd. Undvik även biografen, köpcentret och banken av samma anledning. Där finns mycket människor och då då blir du rädd. När denna generalisering väl har börjat blir den bara värre och värre om ingen behandling sätts in. Agorafobi är en generell rädsla inom ett brett område.

Agorafobi
Agorafobi

Agorafobi-socialfobi

Agorafobi kan ofta förväxlas med andra psykiska störningar. Socialfobi är en av dem och betyder att man undviker alla former av socialt umgänge av rädsla för att göra bort sig. Det kan gå bra att åka till mataffären för där behöver man inte prata med någon men det är betydligt jobbigare att hämta på dagis för där måste man prata med personalen. Social fobi handlar alltså om en specifik rädsla över att vara tvungen att prata eller umgås med andra människor medan agorafobi handlar om en rädsla för att vara bland andra människor där det är trångt och svårt att ta sig fram (svårt att fly).

Hur diagnostiseras agorafobi?

DSM 5

DSM-manualen är en handbok som ges ut av den amerikanska psykiatriska föreningen, APA (American Psychiatric Association). Den används över hela världen för att diagnostisera psykiska sjukdomar och utvecklingsrelaterade tillstånd (utvecklingsstörning, autism m.m). I handboken finns en massa frågor som du får svara på under ledninga v en psykolog som sedan med hjälpa av svaren ställer en diagnos.

I maj 2013 kom den senaste versionen ut, DSM-5, som ersätter den tidigare DSM-IV-TR.

Det finns för närvarande två internationella diagnostiska system, ICD-10 (International Classification of Diseases) utgivet av Världshälsoorganisationen (WHO) samt DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) utgivet av den amerikanska psykiatriska föreningen. Dessa två system brukar likna varandra, men i och med DSM-5 blev det stora skillnader mellan de två systemen. Detta gäller i speciellt i  autismområdet.

Enligt Socialstyrelsen är WHO:s diagnosmanual ICD-10 den som gäller i Sverige. Det är också den manual som används mest i Europa. Alla insatser och diagnoser inom hälso- och sjukvården ska, enligt Socialstyrelsen, kodas enligt ICD-systemet för att man ska kunna titta på data över tid. Om alla använder samma mall i massor av år kan man till exempel se om det blir vanligare med agorafobi eller om det blir ovanligare. Samma sak gäller med andra diagnoser.

agorafobi
agorafobi

Man kan se om det är vanligare att killar drabbas än tjejer, eller om det finns ett samband mellan olika diagnoser. Om man byter system finns det en riska att alla sådana jämförelser blir omöjliga och år av forskning skulle då gå förlorad. . Inom området autism har dock DSM-systemet föredragits rent praktiskt av de flesta kliniker även om diagnosen skall kodas enligt ICD-systemet. man använder alltså DSM 5 för att ställa en diagnos och sedan passar man in den i mallen för ICD för att möjliggöra framtida forskning.

Just nu är Sverige i en brytningstid där det finns en stor variation mellan de olika neuropsykiatriska utredningsteamen – offentliga såväl som privata. Vissa team använder DSM-5, andra ICD-10, ytterligare andra använder både DSM-5 och ICD-10. Det finns till och med team som använder den gamla DSM-manualen. Samtidigt kodas diagnoserna av samtliga team enligt ICD-10. Man använder alltså en mall för att komma fram till rätt diagnos och en annan för att bokföra den så att forskning blir möjlig.

Just därför pågår ett arbete inom WHO med att uppdatera ICD-10 till en kommande ICD-11, som beräknas vara klar 2018. Enligt APA (DSM-5, 2013) försöker de grupper som förnyade DSM respektive förnyar ICD nå en så nära överrensstämmelse mellan DSM-5 och ICD-11 som möjligt eftersom:

  • att ha två olika system i världen som inte har samma kriterier och riktlinjer runt vad som räknas som en psykisk störning och inte gör att det blir svårt att göra jämförelser mellan olika länder.
  • det försvårar för forskare att att se internationella samband och då försvåras möjligheten att upptäcka t.ex. miljöfaktorer som kan påverka människans mentala hälsa (ekonomi, miljögifter, kemikalier i maten).
  • diagnoserna mellan ICD-10 och DSM-IV-TR inte alltid stämde överens trots att målet var det samma. Att identifiera vilken psykisk störning som patienten led av.

Det första man förändrade var den organisatoriska strukturen (man såg till att båda texterna hade samma styckeindelning och tog upp samma ämnesområden). Detta gjorde att arbetsgrupperna för DSM-5 och ICD-11 kunde koncentrera sig på rent vetenskapliga frågor. Målet är att när arbetet är klart ska de båda diagnosmanualerna vara så lika varandra att man kan använda vilken som och ändå komma fram till samma diagnos. Då kan forskare jorden runt sammanställa data från olika länder utan att behöva bry sig om vilken manual landet har använt.

Agorafobi
Agorafobi

Hur behandlas Agorafobi?

För att bli av med agorafobi är det framför allt kognitiv beteendeterapi (KBT) som hjälper. Hur går KBT till?

Det är vanligt att du och terapeuten tillsammans inleder med en grundläggande beteendeanalys.

Där går ni igenom bakgrunden till varför du har sökt terapi: Vilken sorts person är du? Styrkor och svagheter? Framtidsdrömmar? Mål? Livsvärderingar? Aktuellt problem?

Sedan skapar ni en problemformulering och ett terapeutiskt fokus, där ni så tydligt som möjligt ringar in hur problemsituationen ser ut och hur ni ska jobba med den: Vilka beteenden har du för mycket av (överskott)?(Undvikande beteende vid offentliga platser) Vilka beteenden utför du för sällan (underskott)? (Att gå och handla i en galleria) Hur kan detta korrigeras?

Till sist kommer ni överens om en konkret målsättning: Vad vill du få ut av terapin? Vilka resultat är realistiska? När ska ni sluta?

Beteendeanalysen kan i sig ha en terapeutisk effekt, eftersom du får en tydligare bild av din situation och får berätta om din situation för någon som lyssnar. Men det verkliga jobbet sker normalt sett under de senare terapisessionerna. Då går ni in och tittar närmare på enskilda händelseförlopp och analyserar dem i detalj. Sedan kan ni arbeta med att omsätta kunskapen i nya, konkreta beteenden.

ABC analys

Du kanske t.ex. märker att du börjar må illa så fort du ser på en stormarknad, och vill ändra på det beteendet.

Då gör ni en så kallad ABC-analys, som skulle kunna se ut så här:

  • Vad hände innan du började må illa? (Du fick syn på ett shoppingcenter när du åkte hem från jobbet i bilen och kände dig diffust orolig.)
  • Vilket beteende ledde det till? ( Du åkte därifrån i stället för att gå in och handla.)
  • Och vad fick det beteendet – flykten – för konsekvenser? (Oron minskade.)

Flykten leder alltså till en negativ förstärkning: oron minskar. När det sambandet väl är klarlagt kan ni i stället börja jobba med hur du kan förhålla dig till platser som stormarknaden, vilket är mer konstruktivt.

Automatiska tankefällor

Ett annat viktigt inslag i KBT är att identifiera dina automatiska tankar inför problemet. Ifrågasätta dem och om möjligt omformulera dem till mer gynnsamma varianter. Ni undersöker också om du har gått i några tankefällor, dvs. förvrängt verkligheten till din nackdel genom osanna och ofördelaktiga tolkningar.

Räkna även med att få så kallade hemläxor: uppgifter där du får prova nya, mer funktionella beteenden som är mer i linje med dina värderingar. En hemläxa i det här fallet skulle kunna vara att parkera utanför stormarknaden och skriva ner hur du känner dig när du sitter i bilen utan att köra därifrån.

En typisk längd på en KBT-behandling är tio till tjugo träffar, eller sessioner, men både kortare och längre behandlingar förekommer. Enkla, tydligt avgränsade problem kan avhjälpas med ett fåtal sessioner. Mer komplexa besvär som pågått under lång tid kan kräva en längre behandling. Enskilda sessioner brukar vara ungefär 45–60 minuter långa.

Enligt en stor genomgång av metastudier (studier av studier) från 2012 finns det starkast stöd för KBT:s effektivitet vid ångestsjukdomar, somatoforma sjukdomar, bulimi, okontrollerad ilska samt stress. Agorafobi faller under ångestsjukdomar.

Exponering

Den tuffaste delen av behandlingen är utan tvekan exponerings delen. Du kommer att behöva möta dina värsta faror.  I små doser kommer du att behöva exponera dig för en stormarknad, en biograf, en överfull shoppinggata. Det kan börja med att du åker till affären och parkerar utanför. Du gör detta varje dag tills hjärnan har fattat att det inte är farligt. Sedan ska du gå ur bilen flera gånger och sedan gå fram till dörren. Tillslut kan du gå in och handla utan att få panik.

Det är jobbigt, läskigt och ibland nästan outhärdligt, men med hårt arbete, envishet och beslutsamhet går det oftast att få sin agorafobi under kontroll. En del människor klara av att helt bota sin agorafobi med hjälp av KBT behandling.

1177

På vårdguiden 1177 som är en hemsida på nätet kan man hitta massor av information om olika sjukdomar, både fysiska och psykiska. 1177 är en hemsida som drivs av landstinget och har som uppgift att ge råd och tips till alla som behöver Så här står det om Agorafobi t.ex.

Torgskräck, eller agorafobi som det heter på fackspråk, innebär en stark rädsla inför platser där det vistas mycket folk. Som till exempel i tunnelbanan eller i gallerior. Torgskräck brukar ha en koppling till panikångest. Dels kan ångesten över att vistas på offentliga platser med många människor ibland stegras till panikattacker. Dels är det också så att rädslan för att råka ut för en panikattack på en sådan plats leder till att man blir rädd för sådana situationer.

Torgskräck liknar inte fobier mot till exempel ormar eller insekter. Det handlar mer om en allmän rädsla för att tappa kontrollen och inte kunna ta sig bort ifrån platsen där man befinner sig.

Orsaken till torgskräck anses vara en kombination av arv och miljö. Nu vet jag inte hur det är för dig. Men en del som har en medfödd sårbarhet kan ibland utveckla symtom på torgskräck i samband med en kris eller till följd av långvarig psykisk belastning.”

Där finns också massor av bra information om ångest och andra ångestrelaterade sjukdomar. Det finns också sidor som handlar om andra,  mer specifika, fobier som klaustrofobi.

Svår Agorafobi

De människor som lider av agorafobi och inte gör något åt den kommer att bli sjukare och sjukare ju längre tiden går. Hjärnan formar hela tiden nya tankebanor som ställer till det för en agorafobier. Det kan börja med att man får svårt att gå till affären utan att känna obehagskänslor. Hjärnan kopplar ihop affären med andra platser med mycket människor och till slut kan man inte lämna sitt hus av rädsla för att hamna i en situation där man inte kan komma undan om man skulle börja må dåligt. Hjärnan säger till dig att det är farligt att gå ut utanför ytterdörren fast du logiskt sätt vet att det är struntprat. Din logiska hjärna och dina känslor har slutat att kommunicera med varandra och känslorna har tagit över. Så här säger en person om sin agorafobi:

Oftast vaknar jag på morgonen mitt i en panikattack. Det kan räcka att väckarklockan i rummet bredvid ringer för att jag ska få en panikattack. Eller att bilen med morgontidningen stannar till utanför. När jag mådde som sämst i mitt liv var hela mitt liv skräck och panikattacker. Jag hade genom ett trauma hamnat i det tillståndet. Jag kände mig rädd för precis allting. Det var en rädsla som jag inte kunde hantera själv med mina tankar. Jag behövde profesionell hjälp för att orka leva vidare. (—)

De senaste åren har jag utmanat mig själv i många olika situationer som min rädsla för de skrämmande panikattackerna tidigare hindrat mig från. Jag har bland annat åkt tunnelbana i Stockholm och i London. Jag har shoppat i Europas största shoppingcentra i London. Jag har åkt i tunneln under havet mellan Dover och Calais. Jag har flugit till London och jag har flugit till Brighton. Jag åker i rulltrappor och jag åker buss, båt och tåg. Jag har ställt mig i den längsta kön och stannat kvar där tills det blivit min tur. Jag har gått på stora konserter, både utomhus och inomhus. Jag kan gå ensam till tandläkaren och undersöka och laga mina tänder. Jag har startat eget företag som frilansjournalist. Jag kan ta mig ensam dit jag vill utanför mitt hem. Jag går över gränsen för mina rädslor och panikattacker varje dag. Tvingar tillbaka dem en efter en. Vidgar min värld.

Idag kan jag säga att jag har panikattacker. Men panikattackerna har inte längre mig. Jag är stolt över det jag har gjort och att vara där jag är idag. Det har varit en lång, tuff och tröttsam resa. Men den har varit värd vartenda dugg.” (Anna-Karin Mattson, Maskroskvinnan).

Agorafobi och medicin.

 Det finns vissa ångestdämpande preparat som kan användas vid agorafobi. Dessa läkemedel hjälper till vid överföringen av nervsignaler i hjärnans synapser. Blir det fel där får man ångest. Läkemedel som Fluoxetin, Paroxetin och Sertralin är alla så kallade Selektiva seratonin-återupptagningshämmare. De kan göra att panikångesten dämpas. Dessa mediciner kan dock inte göra hela jobbet. För att bli fri från sin agorafobi måste man också få tillgång till KBT-terapi.  Den jobbiga delen av terapin, den där man ska utsätta sig för de situationer man är rädd för kan dock underlättas av ångestdämpande medicin.

Agorafob-test

Det finns flera sidor på nätet som har enkla test man kan genomföra och få svar direkt.  Testet visar att om man har agorafobi eller inte. Testet ska ses som en fingervisning inte en diagnos. Det kan avgöra om du borde söka hjälp på vårdcentralen eller inte. Ett vanligt test på nätet består av 10-20 frågor som besvaras genom att klicka i på en skala hur jobbigt man tycker att det är att göra olika saker. T.ex.  Hur känns det att prata med någon du inte känner? Inte jobbigt, lite jobbigt, mycket jobbigt, jättejobbigt. När man svarat på alla frågorna får man reda på om testet pekar mot att man har agorafobi eller om det visar att man bara har lite vanlig oro.

Agorafobi som är en synonym till torgskräck är en mycket hämmande åkomma som kan göra den som är drabbad till en fånge i sitt eget hem. Kraftiga panikångestattacker gör att många inte törs sätt foten utanför ytterdörren. Det finns dock hjälp att få. Man kan äta ångestdämpande medicin som gör att panikattackerna blir mildare och  i många fall kontrollerbara. Man kan gå i KBT terapi och få redskap att hantera problemen. Många som går i KBT terapi blir så bra att de kan fungera nästan normalt i vardagen. KBT terapin ger dig redskap att förstå hur din hjärna fungerar och hur du ska stoppa den från att göra dumheter. Du får redskap att hantera dina känslor i stället för att de hanterar dig.

Agorafobi
Agorafobi

Nedan är en gammal artikel om Agorafobi som jag bakat ihop med den nya.

Vad är agorafobi? Många av oss kan bli upprörda när vi måste ta kollektivtrafik eller navigera i en upptagen mataffär, men vissa människor upplever extrema rädslor eller oro när de möter offentliga platser som kan vara svåra att fly. De kan bli panik när de måste stå i raden eller hitta sin hjärtkörning när de hittar sitt säte i en fullsatt biograf. Denna rädsla kallas ibland agorafobi. När en person upplever agorafobi kan deras liv bli begränsat eftersom de börjar undvika platser som leder till denna panik. De måste hantera ökande isolering från andra och från erfarenheter som de en gång haft. Det finns ingen exakt orsak till agorafobi, men människor börjar ibland frukta situationer där de har upplevt panikattack eller extrem ångest. När de stöter på dem efter attacken kan de upptäcka att de övervinnas med oro för att det blir lyckligt igen.

Tecken

För att kvalificera sig för diagnos av agorafobi måste du uppleva rädsla eller ångest om två eller flera av följande situationer:

  • Offentlig transport
  • öppna utrymmen
  • närliggande platser
  • vara i en folkmassa
  • utanför deras hem

Ett exempel på ett öppet utrymme kan innefatta en bro , en park eller en parkeringsplats, och ett slutet utrymme kan vara en teater, ett plan eller en stormarknad. Ytterligare symtom kan vara att frukta att vara ensam, rädsla för att förlora kontrollen på offentliga platser, beroende mer på andra att navigera i utrymmen, ilska eller agitation och stanna hemma under långa perioder. I de allvarligaste fallen av agorafobi kan människor stanna kvar i deras hem i många år utan att lämna. När en person med agorafobi frykter öppna eller trånga platser, kommer de att börja undvika att de förhindrar panikattacker eller skämmer ut sig offentligt.

När de börjar undvika dessa utrymmen förstärker detta beteende sina rädslor och får dem att öka. Om de tvingas möta dessa situationer kommer de att uppleva intensiv ångest och symtom som svettning, ökad hjärtfrekvens, andningssvårigheter, illamående, yrsel, bröstsmärta och darrande. De kan också kräva att någon ska gå med dem. Dessa farhågor kommer att störa hemmet och arbetslivet och socialiseringen. När de lämnas obehandlade kan dessa känslor av isolering och frustration leda till depression och / eller missbruk av substanser.

Hur jag lärt mig att leva med Agorafobi

Vid 15 års års ålder hade jag redan börjat arbeta. Tack vare de ångeststörningar som invaderade min hjärna vid ungefär sju års ålder så var inte en ordentlig utbildning ett alternativ.

Jag passade aldrig in i skolan, jag kände mig som en utomjording, det var som att jag skickade ut en ”aura” som sa ”kom inte nära mig, jag är konstig, och jag är inte värd din vänskap”.

Så, här satt jag bakom kassan på Coop. Först var det ganska trevligt att byta mellan att ta hand om koserverna, till mejeriproudukterna och till sist kunna arbeta i alla de olika kassorna.

Min första panikattack skedde när jag var 15 och det kommer alltid sitta fast i mitt minne. Då hade jag inte en aning om att det skulle fortsätta så här fram till jag var 47. Jag har varit fri från dessa förfärliga attacker i sex år.

Jag kände mig inte särskilt stressad den dagen då min första panikångest slog mig. Min första tanke var att det fanns stor risk att jag skulle svimma och att mina ben kändes som gelé med en extra kopp vatten – väldigt skakiga. Jag undrade om jag drömde, jag kände mig inte verklig. Ingenting kändes verkligt. Vad gör jag här? Vem är jag? Jag ville springa bort från den här overkligheten, men var fanns verkligheten? Om kaffe-rummet var en slags fristad, så var jag inte säker på att mina ben skulle kunna ta mig så långt. Vid det laget kände jag mig stel överallt. Röster virvlade, röster från kunder och kollegor, ljudet från fläktarna ovanför mig var hotfullt. Jag lyckades stappla tillbaka till gången där min kassa fanns, med stor svårighet och nästan robotlika rörelser. “Therese, hjälp kunden” skrek Helena, som är avdelningschefen. Jag tror att det var mitt namn, men jag är inte säker. Tack och lov för kunden som tog mig tillbaka till jorden. Så stark var min rädsla, att jag hade en mycket tydlig förståelse för hur en fånge som skulle avrättas kan känna sig.

Jag plågades av panikattacker och agorafobi sedan den dagen.

Långdistansresor gjorde mig extremt obekväm, långa vägar av asfalt och kopierade träd gjorde ingenting för mig. När en liten stad skymtade i fjärran kände jag mig på något sätt lättad. Jag kände mig säkrare bland hus och butiker. Att gå till kyrkan var en mardröm och förväntan började byggas upp en hel dag före. Jag bad alltid om att vår pålitliga kombi skulle vägra starta, men den höll igång som vanligt, och det blev tydligt att jag kunde vänta mig en timme av ren terror. Vad gällde kyrkan visste jag att jag hade klarat mig mycket bättre om jag hade kunnat sitta längst bak och därmed kunna gå ut snabbt. Min man var ovetandes om min terror och trodde att han gjorde mig en tjänst när han ledde mig till platserna längst fram. Tack gode Gud för ljuset som flimrade ojämnt i orange flammor, det var något jag kunde fokusera på. Min blick släppte inte den heliga lågan förutom när kollekten skickades runt, vilket betydde att slutet var nära, och kanske kunde jag klara av det här. Skolmöten och andra möten var däremot utflykter som jag strävade efter att undvika till varje pris. Att köra till skolmöten på kvällen var en fruktansvärd upplevelse då jag kände mig uppslukad av mörker. Om mötena hölls under vintermånaderna fanns det alltid en stor möjlighet att konfronteras av dimma när jag åkte hemåt. Jag försökte att inte titta på klockan under mötena och hoppades att talaren inte skulle prata en minut längre än han borde. Det värsta en person med agorafobi kan höra på ett möte är när talaren säger ”Jag återkommer till det”. ”Nej, gör det nu, få det gjort” skriker jag inom mig. Jag undrar hur mycket senare det blir och jag väntar i panik på att han ska ”komma tillbaka till det där lite senare”, för då vet jag att mötet nästan är slut.

När jag hade agorafobi och panikattacker var hela min kropp på vakt och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin var helt avslappnad. Vad gäller att se fram emot någonting, glöm det. Att bara gå ut från mitt sovrum var som att gå ut i det okända.

Affären var en ond plats med rad efter rad av identiska gångar med ”INGA SITTPLATSER” och inget att ta tag i, och någon borde säga till ledningen att lamporna är alldeles för starka. När man väl tar sig till kassan finns det inte en chans att du kommer kunna segla igenom det. Det finns alltid en oundviklig KÖ som kan förstöra allt och krossa dig, precis när du trodde att du hade övervunnit din rädsla för den hemska affären, och du hade ju precis gett dig själv beröm för att du hade varit så modig.

Jag skulle aldrig gå in på en bank eller ett postombud om de inte erbjöd ledstänger som jag kunde hålla fast i så hårt jag kunde. Jag kunde stå i en kö med mina vita knogar fullt synliga, och förbannade kvinnan sex nummer före mig som pratade med kassören helt lugnt – hon hade inte bråttom. Vet hon inte att jag kan svimma när som helst? Kassören har hämtat en påse mynt som ska räknas. Var hon tvungen att välja just idag? ”Jag vet inte om jag kan vänta längre”. Jag tänker ofta att det borde finnas en snabb kö för personer med som har ångestsyndrom och agorafobi, två kassörer som underlättar jobbet och en pall att sitta på medan du väntar.

Kollektivtrafiken är ett problem när man har agorafobi – tåg, bussar etc. Faktum är att det inte egentligen var tågen och bussarna som var problemet, utan människorna som kliver på. Jag har märkt att ju fler människor som går på tåget, ju större vilja har jag att hoppa av på nästa station, om jag kunde hålla ut så länge. Jag blev lockad att testa det när tåget saktade ned.

Alla människor med agorafobi vet hur det är med köpcentrum. Det tar aldrig slut. Det finns ingen glädje i det – om jag ändå bara kunde vara en av alla andra – som står och tittar på skyltfönster och shoppar. Hur kan de vara så avslappnade? Om jag fick tre önskningar skulle det inte vara att få den där lådan med krimskrams, eller att vara vacker eller rik. Min enda önskan hade varit att vara fri från agorafobi och panikattacker. Jag tittade på de här lugna, avslappnade shopparna och jag avundades dem.

Jag är här för att berätta för dig att som en person som har lidit av agorafobi, och som nu är frisk, så ska du veta att du kan övervinna denna best en gång för alla. Jag fattade ett beslut för sex år sedan att jag hade fått nog av att panik och agorafobi dominerar mitt liv. Jag var inte beredd att stå ut med det längre.

Mitt val att leva ett normalt liv fattades, men jag visste att vägen framför mig skulle bli tuff. Jag bestämde mig för att jag skulle köra ‘cold turkey’, istället för att göra det i enkla steg. Jag antar att jag har tur med det, jag är en mycket bestämd person och jag ångrar mig aldrig när jag har bestämt mig. Jag sätter mina egna regler och sedan anstränger jag mig allt jag kan för att följa dem. En regel var att gå in till stan minst en gång i veckan, även om jag inte behövde. Jag skulle vara på stan i två timmar, gå i butiker och titta, och sitta och ta en avslappnad fika. Om jag träffade någon jag kände skulle jag inte skynda iväg med en ursäkt om att jag skulle iväg på något viktigt. Jag skulle prata med personen – även om jag behövde luta mig mot ett butiksfönster för stöd eller sätta mig på en bänk.

Under min första tur till stan lyckades jag med de här målen utan att uppleva någon överväldigande panik. Jag var nöjd med mig själv, och jag visste att jag var på rätt spår. Jag insåg att nu när jag gjort det en gång, så kunde jag göra det igen, och igen.

En annan regel var att gå på alla skolmöten. Om jag tog mig dit tidigt kunde jag sätta mig nära dörren, men jag skulle inte låta mig själv gå under mötet. Jag fick också mig själv att stanna kvar efteråt och fika med de andra mammorna. Jag ska inte säga att jag inte var skräckslagen, men jag gjorde det, och varje gång jag gjorde det blev rädslan mindre.

Att gå till kyrkan var en liknande situation. Jag satte mig nära utgången och nära ett fönster. Att kunna se träden som svajade i vinden var ett plus. Vindens rörelser hade en mycket lugnande effekt på mig, och även några ljud, som vindspel, regn och spinnande katter. Känslan av kall cement under mina fötter eller att ta på den hårda ytan hjälpte mig att ta mig tillbaka till verkligheten. Jag försökte fokusera på de här lugnande känslorna när jag började känna att min ångest kom fram. Jag försökte ofta distrahera mig själv rån paniken – om jag stod i en kö i affären pratade jag med personen framför mig, tog upp en tidning och läste eller räknade pengarna i plånboken.

Det fanns många andra saker som hjälpte mig att komma över min agorafobi och panik. Viktigast av allt är att jag utbildade mig själv om de här störningarna och vilka olika sätt det finns att komma över dem. Jag hittade en bra och professionell terapeut som kunde behandla problemen, och jag gick med i Foundation och blev frivillig. Allt detta, tillsammans med mitt val att övervinna min agorafobi och panik, tillsammans med mina självhjälpstekniker – allt det gav mig tillbaka kontrollen och gjorde att jag kunde bli frisk. Det var inte lätt, och ibland när jag stötte på problem undrade jag om jag någonsin skulle vinna över mina rädslor helt och hållet. Till sist hade min beslutsamhet och mitt hårda arbete lönat sig. Jag blir fortfarande ängslig ibland – som vi alla blir, men jag har inte haft en ordentlig panikattack på fem år. Bäst av allt är att mitt liv inte längre kontrolleras av rädsla. Jag kan gå vart som helst nu, och göra vad jag vill. Jag kan till och med flyga (som jag har märkt att jag tycker om), utan att krossas under den där hemska och konstanta bördan av panik.