Hur jag lärt mig att leva med Agorafobi

Vid 15 års års ålder hade jag redan börjat arbeta. Tack vare de ångeststörningar som invaderade min hjärna vid ungefär sju års ålder så var inte en ordentlig utbildning ett alternativ.

Jag passade aldrig in i skolan, jag kände mig som en utomjording, det var som att jag skickade ut en ”aura” som sa ”kom inte nära mig, jag är konstig, och jag är inte värd din vänskap”.

Så, här satt jag bakom kassan på Coop. Först var det ganska trevligt att byta mellan att ta hand om koserverna, till mejeriproudukterna och till sist kunna arbeta i alla de olika kassorna.

Min första panikattack skedde när jag var 15 och det kommer alltid sitta fast i mitt minne. Då hade jag inte en aning om att det skulle fortsätta så här fram till jag var 47. Jag har varit fri från dessa förfärliga attacker i sex år.

Jag kände mig inte särskilt stressad den dagen då min första panikångest slog mig. Min första tanke var att det fanns stor risk att jag skulle svimma och att mina ben kändes som gelé med en extra kopp vatten – väldigt skakiga. Jag undrade om jag drömde, jag kände mig inte verklig. Ingenting kändes verkligt. Vad gör jag här? Vem är jag? Jag ville springa bort från den här overkligheten, men var fanns verkligheten? Om kaffe-rummet var en slags fristad, så var jag inte säker på att mina ben skulle kunna ta mig så långt. Vid det laget kände jag mig stel överallt. Röster virvlade, röster från kunder och kollegor, ljudet från fläktarna ovanför mig var hotfullt. Jag lyckades stappla tillbaka till gången där min kassa fanns, med stor svårighet och nästan robotlika rörelser. “Therese, hjälp kunden” skrek Helena, som är avdelningschefen. Jag tror att det var mitt namn, men jag är inte säker. Tack och lov för kunden som tog mig tillbaka till jorden. Så stark var min rädsla, att jag hade en mycket tydlig förståelse för hur en fånge som skulle avrättas kan känna sig.

Jag plågades av panikattacker och agorafobi sedan den dagen.

Långdistansresor gjorde mig extremt obekväm, långa vägar av asfalt och kopierade träd gjorde ingenting för mig. När en liten stad skymtade i fjärran kände jag mig på något sätt lättad. Jag kände mig säkrare bland hus och butiker. Att gå till kyrkan var en mardröm och förväntan började byggas upp en hel dag före. Jag bad alltid om att vår pålitliga kombi skulle vägra starta, men den höll igång som vanligt, och det blev tydligt att jag kunde vänta mig en timme av ren terror. Vad gällde kyrkan visste jag att jag hade klarat mig mycket bättre om jag hade kunnat sitta längst bak och därmed kunna gå ut snabbt. Min man var ovetandes om min terror och trodde att han gjorde mig en tjänst när han ledde mig till platserna längst fram. Tack gode Gud för ljuset som flimrade ojämnt i orange flammor, det var något jag kunde fokusera på. Min blick släppte inte den heliga lågan förutom när kollekten skickades runt, vilket betydde att slutet var nära, och kanske kunde jag klara av det här. Skolmöten och andra möten var däremot utflykter som jag strävade efter att undvika till varje pris. Att köra till skolmöten på kvällen var en fruktansvärd upplevelse då jag kände mig uppslukad av mörker. Om mötena hölls under vintermånaderna fanns det alltid en stor möjlighet att konfronteras av dimma när jag åkte hemåt. Jag försökte att inte titta på klockan under mötena och hoppades att talaren inte skulle prata en minut längre än han borde. Det värsta en person med agorafobi kan höra på ett möte är när talaren säger ”Jag återkommer till det”. ”Nej, gör det nu, få det gjort” skriker jag inom mig. Jag undrar hur mycket senare det blir och jag väntar i panik på att han ska ”komma tillbaka till det där lite senare”, för då vet jag att mötet nästan är slut.

När jag hade agorafobi och panikattacker var hela min kropp på vakt och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin var helt avslappnad. Vad gäller att se fram emot någonting, glöm det. Att bara gå ut från mitt sovrum var som att gå ut i det okända.

Affären var en ond plats med rad efter rad av identiska gångar med ”INGA SITTPLATSER” och inget att ta tag i, och någon borde säga till ledningen att lamporna är alldeles för starka. När man väl tar sig till kassan finns det inte en chans att du kommer kunna segla igenom det. Det finns alltid en oundviklig KÖ som kan förstöra allt och krossa dig, precis när du trodde att du hade övervunnit din rädsla för den hemska affären, och du hade ju precis gett dig själv beröm för att du hade varit så modig.

Jag skulle aldrig gå in på en bank eller ett postombud om de inte erbjöd ledstänger som jag kunde hålla fast i så hårt jag kunde. Jag kunde stå i en kö med mina vita knogar fullt synliga, och förbannade kvinnan sex nummer före mig som pratade med kassören helt lugnt – hon hade inte bråttom. Vet hon inte att jag kan svimma när som helst? Kassören har hämtat en påse mynt som ska räknas. Var hon tvungen att välja just idag? ”Jag vet inte om jag kan vänta längre”. Jag tänker ofta att det borde finnas en snabb kö för personer med som har ångestsyndrom och agorafobi, två kassörer som underlättar jobbet och en pall att sitta på medan du väntar.

Kollektivtrafiken är ett problem när man har agorafobi – tåg, bussar etc. Faktum är att det inte egentligen var tågen och bussarna som var problemet, utan människorna som kliver på. Jag har märkt att ju fler människor som går på tåget, ju större vilja har jag att hoppa av på nästa station, om jag kunde hålla ut så länge. Jag blev lockad att testa det när tåget saktade ned.

Alla människor med agorafobi vet hur det är med köpcentrum. Det tar aldrig slut. Det finns ingen glädje i det – om jag ändå bara kunde vara en av alla andra – som står och tittar på skyltfönster och shoppar. Hur kan de vara så avslappnade? Om jag fick tre önskningar skulle det inte vara att få den där lådan med krimskrams, eller att vara vacker eller rik. Min enda önskan hade varit att vara fri från agorafobi och panikattacker. Jag tittade på de här lugna, avslappnade shopparna och jag avundades dem.

Jag är här för att berätta för dig att som en person som har lidit av agorafobi, och som nu är frisk, så ska du veta att du kan övervinna denna best en gång för alla. Jag fattade ett beslut för sex år sedan att jag hade fått nog av att panik och agorafobi dominerar mitt liv. Jag var inte beredd att stå ut med det längre.

Mitt val att leva ett normalt liv fattades, men jag visste att vägen framför mig skulle bli tuff. Jag bestämde mig för att jag skulle köra ‘cold turkey’, istället för att göra det i enkla steg. Jag antar att jag har tur med det, jag är en mycket bestämd person och jag ångrar mig aldrig när jag har bestämt mig. Jag sätter mina egna regler och sedan anstränger jag mig allt jag kan för att följa dem. En regel var att gå in till stan minst en gång i veckan, även om jag inte behövde. Jag skulle vara på stan i två timmar, gå i butiker och titta, och sitta och ta en avslappnad fika. Om jag träffade någon jag kände skulle jag inte skynda iväg med en ursäkt om att jag skulle iväg på något viktigt. Jag skulle prata med personen – även om jag behövde luta mig mot ett butiksfönster för stöd eller sätta mig på en bänk.

Under min första tur till stan lyckades jag med de här målen utan att uppleva någon överväldigande panik. Jag var nöjd med mig själv, och jag visste att jag var på rätt spår. Jag insåg att nu när jag gjort det en gång, så kunde jag göra det igen, och igen.

En annan regel var att gå på alla skolmöten. Om jag tog mig dit tidigt kunde jag sätta mig nära dörren, men jag skulle inte låta mig själv gå under mötet. Jag fick också mig själv att stanna kvar efteråt och fika med de andra mammorna. Jag ska inte säga att jag inte var skräckslagen, men jag gjorde det, och varje gång jag gjorde det blev rädslan mindre.

Att gå till kyrkan var en liknande situation. Jag satte mig nära utgången och nära ett fönster. Att kunna se träden som svajade i vinden var ett plus. Vindens rörelser hade en mycket lugnande effekt på mig, och även några ljud, som vindspel, regn och spinnande katter. Känslan av kall cement under mina fötter eller att ta på den hårda ytan hjälpte mig att ta mig tillbaka till verkligheten. Jag försökte fokusera på de här lugnande känslorna när jag började känna att min ångest kom fram. Jag försökte ofta distrahera mig själv rån paniken – om jag stod i en kö i affären pratade jag med personen framför mig, tog upp en tidning och läste eller räknade pengarna i plånboken.

Det fanns många andra saker som hjälpte mig att komma över min agorafobi och panik. Viktigast av allt är att jag utbildade mig själv om de här störningarna och vilka olika sätt det finns att komma över dem. Jag hittade en bra och professionell terapeut som kunde behandla problemen, och jag gick med i Foundation och blev frivillig. Allt detta, tillsammans med mitt val att övervinna min agorafobi och panik, tillsammans med mina självhjälpstekniker – allt det gav mig tillbaka kontrollen och gjorde att jag kunde bli frisk. Det var inte lätt, och ibland när jag stötte på problem undrade jag om jag någonsin skulle vinna över mina rädslor helt och hållet. Till sist hade min beslutsamhet och mitt hårda arbete lönat sig. Jag blir fortfarande ängslig ibland – som vi alla blir, men jag har inte haft en ordentlig panikattack på fem år. Bäst av allt är att mitt liv inte längre kontrolleras av rädsla. Jag kan gå vart som helst nu, och göra vad jag vill. Jag kan till och med flyga (som jag har märkt att jag tycker om), utan att krossas under den där hemska och konstanta bördan av panik.